Lottas brev om sin vecka.

Nyköping 9/11
Jag flög över samma hav hem till Sverige som mina medmänniskor riskerat sina liv i gummibåtar.

November här i Nyköping med regnet strilande över några enstaka löv som envist hänger kvar på äppelträden. Vill försöka att sammanfatta de dagar jag varit med om på Leros. ’
Under min vistelse var situationen mer extrem och ansträngd än den varit tidigare på ön. Färjorna till Athene strejkade och flyktingar kunde inte lämna ön samtidigt som fler och fler kom. Att solen sken på dagarna var en skänk från ovan. För tänk om det hade regnat. Det fanns inte tält till alla. Många familjer sov under bar himmel. Nätterna var kalla och det var svårt att distribuera ut kläder på ett effektivt sätt.

Jag fick till ett bra samarbete med ett grekiskt team som kom från ett företag i Athene och som valt att jobba en vecka för LSN. De ringde mig ofta för att konsultera och informerade om att flyktingar anlänt till hamnen. Presenterat mig för MSF. De finns dagligen på plats mellan 11-19 ca. Vi utbyter telefonnummer med varandra.
Utifrån ett sjuksköterske perspektiv har fokus legat på omvårdnad i dess breda bemärkelse.

Flyktingar som kommer till hamnen, trötta, hungriga och blöta behöver stimuleras till att ta av sig sina skor och strumpor. Jag har sett så mycket blöta fötter. Jag frågade många gånger om någon högt och tydligt kunde översätta min önskan. ” Take of your wet shoes”. Distribuera vatten och kex. I min bil har jag skjutsat ett antal flyktingar till sjukhuset med misstänkta frakturer. Ett nummer på deras hand och med garanti om att jag kommer tillbaka med dem för att fortsätta sin registrering. Jag har lagt min hand på många barn och tittat de i ögonen och lyssnat på deras lungor. Kollat av deras allmäntillstånd och lugnat ner mödrar eller bett de gå vidare till MSF för djupare bedömning. Jag har omfamnat mammor som trötta och bleka stått med sina 6 barn och säger att de sovit under bar himmel och inte ätit något på 2 dygn. Villan blir fristad för hygien, mat och värme. Jag har smörjt kvinnor och barn med babyolja för att de har så torr hy. Jag har lagt om så många fötter. Framförallt män. Jag har delat ut alvedon till vuxna för att dämpa smärtor av olika slag. Jag har konsulterat med MSF angående en cancersjuk kvinna om de kunde hjälpa henne med inj Zometa. De kunde inte det utan jag följde kvinnan till sjukhuset för att få hjälp. De två kvinnor som fick åka ambulans till sjukhuset med sina nyfödda barn har jag följt upp. Upptäcker att sjukhuset inte förser dessa med mat och dryck. Visar sig att familj sett till att de fått dit mat. Pratar med sjuksköterska som ska försöka fixa varm mat till kvällen. Fungerade. Nästa dag när jag kommer förbi får jag av kvinnorna höra att de måste lämna sjukhuset. Jag pratar med sjuksköterska Georgia om detta. Det stämmer . Får kontakt med pediatrikern som bekräftar utskrivning av en 7 dagar gammal tvilling. Inga medicinska indikationer på att ha dem kvar. Ringer återigen Ronja om villan och följer de dit. Ser att något är på tok med en av mödrarna. Hon förnekar men jag insisterar. Hon tar med mig till ett annat rum och berättar att hon lider av obstipation. Inte kunnat sköta magen på 4 dagar. Inne på sin 5:e. Har ett sår efter förlossning och rädd för att krysta. Fixar droppar. Follow up. Det har fungerat. Hon är så lättad. Hämtar ut mediciner till flyktingar som fått det utskrivet på recept och förklarar hur det ska administreras. Tar kontakt med MSF:s läkare och psykolog angående gravid kvinna i 34:e veckan vars man blivit mördad för en tid sedan och hon är ensamresande med två barn. Psykolog åker till villan med tolk.

Förutom detta har jag delat ut kläder till behövande. Varit med vid utdelning av frukost. Haft som ”mission” att säga god morgon med ett leende till varje person som tar emot en fralla ur min hand. Ett kort möte. Skämt och skratt. Varit mycket i villan bland alla gravida kvinnor och barn. Köpt nappflaskor och välling. Frukt och bröd. Hämtat soppa som Jenny gjort. Vaggat och tröstat. Skrattat och gråtit. Oupphörligen tänkt. Försökt förstå. Det är en komplex situation och jag vill fördjupa mig i alla turer. Vem ansvarar för vad? Det är mycket logistik. Ibland har jag flytt med min bil för att ta in en vacker vy och andas och äta.

Jag har varit på Leros alldeles för kort tid. Det tar några dagar att orientera sig och först därefter kan man börja tänka och nysta och bygga upp en rutin för sig själv. Nathalie och Kim har ju varit helt fantasiska och tillgängliga för frågor. Dock, kort tid men fantastiska möten. Det känns som om jag har kunna göra gott för ett antal människor åtminstone. Att finnas på plats. Att ha ett samtal, att krama en hand, att stryka en hand över en rygg, att leka och skämta med barnen. Det är så mycket man kan göra.

Jag är still över alla gravida kvinnor, bebisar och små barn som flyr över ett hav och förstått. Att allt är bättre än det ställe de kommer ifrån. För där finns ingen FRAMTID.

KRAM Lotta

imageimageimage

Advertisements

En reaktion på ”Lottas brev om sin vecka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s