Alla behövs..

Jag vill börja med att tacka alla som har stöttat oss från början av denna resan.

Alla vänner, bekanta, familj. Alla sponsorer, anonyma bidragsgivare och medmänniskor. Alla fina ord, hjälpande händer och medkänsla. Alla i vår omgivning som hjälpt till med såväl bidrag, fina tankar, säkerhetsanvisningar, barnpassning, skjuts till flygplats, varmt välkomnande på Arlanda (läs pappa Calle) och massor av kramar.

Vi har fått uppdatering från Lotta, vår medmänniska och sjuksköterska från Sverige samt hennes dotter Ronja. Vi skulle vilja citera båda dessa starka kvinnor!

Lotta 2015-11-05

” Tre dagar och två nätter har gått sedan jag kom. Kontraster utspelar sig. Ön:s skönhet kontra den misär som råder. Min dag började i Villan kl 7.30. Bröd och plommon serverades till 20 barn och mödrar. 10 bebisar varav den yngsta endast 1 månad. Kvinnor och barn måste efter frukost lämna villan. Vi gjorde i ordning små plastpåsar med blöjor, tvål, våtservetter o andra hygienartiklar. Upptäcker behov av att få en extra väska. I villan träffas kvinnor och barn utan sjalar om sitt huvud. Deras vackra hår får jag ta del av och känna på. När jag satt och frukost ringde Kostas på sjukvårdstelefonen. Många behövande som precis anlänt till ön. Vissa i så dåligt skick att ambulansen får komma och hämta dem. Bla en kvinna som fött tvillingar för fyra dagar sedan. Det är svårt att ta in. Vilken desperat situation så många medmänniskor befinner sig i.

12202097_1118325471526121_198507655_n

Många har sår på sina fötter efter klättrande. En kvinna med skadad hand. Bruten?, diabetiker tar jag med i min bil till sjukhuset. Hon får ett nummer på sin hand och jag går i god för att hon kommer tillbaka. Samtidigt träffar jag tvillingarna och mamman på sjukhuset. Jag tar ett kort på dessa för att visa pappan som fortfarande väntar på att få komma vidare med fingeravtryck. Pappan lugnas. Ringer Catarina om att många har blöta kläder. Hon fixar vidare och helt plötsligt finns en bil som kommer och delar ut. Under ett senare skeende finns inga volontärer vid hamnen. De är törstiga och hungriga. Delar ut vatten och kex. Åker senare vidare med en man från Afghanistan för att hjälpa honom köpa biljetter till sin familj med 4 barn. Kl 19 hämtar jag kycklingsoppa vid sjukhusets ingång. En svensk kvinna, Jenny bjuder på fantastisk soppa till barnen och kvinnorna vid villan. Den slukas och inget blir över. Villan är överfull. En 8 månaders baby har diarré pga antibiotika. Han ammar Fixar lite vätskeersättning åt honom.

12200819_1118031218222213_1852341660_n

Färjorna strejkar och situationen blir mer och mer ansträngd. I all röra och hektik är det fantastiska möten som finner plats. Det är kramar och skratt. Det är kramar och gråt. Det är dans till arabisk musik med skratt och leenden.

12202366_1118031281555540_457777079_n

Och hopp!!”

Ronja, Lottas dotter skriver såhär: (del av text)

” Jag skäms nästan för att skriva det, men i denna absurda tillvaron,

där så mycket är så fel, men människors känslor yttrar sig så sanna

för inget annat är möjligt.

Och i den kombinationen där frustration och förödelse

möter den konstanta skönheten, skapar den en ekande existentiell fråga i mitt

bakhuvud. Men finner jag mig på något sätt även lycklig.”

12208080_1118031161555552_2112317469_n

Tack fina Lotta och Ronja för att ni delar med er och för ert fantastiska jobb!

Jag kan komma på mig själv, varje dag jag kommer eller åker ifrån Malmö C att jag letar. Letar efter ett familjärt ansikte. Mitt förnuft säger att chansen är liten, men jag har aldrig vandrat så sakta genom Malmö C.

Det jag letar efter är väl egentligen ett tecken, en försäkring om att de underbara, tappra människor jag har mött tar sig fram. Jag vet att långt ifrån alla vill till Sverige, men jag letar ändå. Själviskt? Förmodligen. Jag letar för min egen del, för att JAG ska veta att resan gått bra. Men i detta ser jag andra människor, som jag inte mött förr. Och jag är så himla glad för att just DESSA människor tagit sig fram.

När jag gått ifrån centralen och mot mitt arbete kommer en jobbig känsla som lägger en dimma över den glädje jag precis känt. De kommer hit, för att få det bättre, för att undvika krig, hat och död. Så skäms jag lite, eller mycket. Här sätter vi eld på bostäder för ensamkommande barn och här har vi en väldigt stor del som röstar för SD.

Hela denna resan, inre och yttre dras mellan två läger. Jag är så arg över folk i Sverige som tror att det är ”fullt”, som anser att vår välfärd är av mer betydelse än att hjälpa. Samtidigt är jag så innerligt tacksam över alla fantastiska, godhjärtade, engagerade, motiverade, uppfinningsrika och älskvärda människor! Alla som vill och har önskan levererar varje dag, fasen vad stolt jag är över dessa människor.

Jag åker igen till Leros. Nästa fredag den 13e. Klarar jag den flygresan klarar jag allt, eller hur?

Människor på flykt, de är precis som du och jag, behöver alla bidrag. De har ingenting, förutom sitt människovärde, som hela tiden från resans start till slut tullas på.

Snälla hjälp mig/oss att hjälpa dem, om så än en liten bit på vägen!

Kram/ Kim

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s