Sista dagen.

  
Sista dagen var igår. Nu är vi i Aten och väntar på flyget via Stockholm. 5 timmar kvar. Vi e grymt trötta. Alla intryck som inte hunnit bearbetas. Vi har jobbat 12h / dag, sovit för lite. Man kan liksom inte riktigt gå ifrån detta ”arbetet”. Det finns alltid ngn som behöver hjälp, alltid en situation som behöver lösas. I gårkväll tänkte vi bege oss hem och packa vid 18. Vespan skulle lämnas 20. Efter många hinder kom vi iväg. Innan vi hunnit lämna byn ringer min mobil. Hanna har pratat med barnläkaren och de vill att vi ska åka till sjukhuset och be Hanna förklara för honom på telefon vad vi tänker. Hans engelska är begränsad så det känns som en bra idé eftersom Hanna pratar grekiska. 

Hon berättar för oss hans tankar och vi kan inte mer än hålla med. Pojkens blodvärden var bra, han kissade och diarrén var bättre. Han fick i sig lite gröt och ammade ofta. Men ändå ville han inte ”vakna” upp. Vi reagerade främst på detta. Att han var så stel i mimiken. Att han inte vaknade till själv. Han bara låg. Sov. Slumrade. Vi hade varit och tittat till dem flera gånger under sen kväll och tidig morgon. Samma position. Samma uttryck. 

  
  
  
Vi lyckades få dit pappan trots att han ju är man. Normalt sett är inte polisen så villig att släppa ut män innan de fått sina papper. Men det gick! Pappan satte sig på sängkanten, pussade och gullade med pojken. Försökte få kontakt. Men nej. Han vände sig mot mig och skakade på huvudet och drog sin hand över sitt ansikte. Det var tydligt att han undrade varför pojken inte reagerade. Jag kunde bara rycka på axlarna. Frustrationen stiger. Han stannar en stund, jag tar vespan och hämtar ut ett recept på apoteket. Barnläkaren gav mig det. Hoppet kom tillbaka! 😃 Han skulle få medicin! Men väl på apoteket insåg jag att det jag skulle köpa var gröt med vaniljsmak. Hoppet försvann. Jag förstår hur läkaren tänkte, få i pojken energi, få stopp på diarren. Men ändå…😞 

 Väl tillbaka fick de gröten och jag tog med pappan tillbaka. Senare fick vi veta att han bara kunde få sina papper om mamman kom. Så tillbaka igen, hämta mamman, ta fingeravtryck och sen tog Kim pappret och gick och hämtade pappan. 

 

     
(Ovan är vi på väg tillbaka till sjukhuset. Mamman lockar lite, pojken är vaken för en gångs skull men blicken är ändå glasartad.)

Kim sa att pappans uttryck var obeskrivligt! Han var fri! 😃 Kim hann knappt ifatt honom på väg till sjukhuset… 😄

Sjukhuset och barnläkaren ville dock behålla pojken. Vi fick dit tolken Athena från UNHCR till att förklara. Mamman hade såklart velat åka men vi förklarade att det bästa är om de stannar till läkaren säger ok. Vi erbjöd oss att betala båtbiljetterna om pappan redan hade hunnit köpa till denna kväll. Hon såg ledsen ut men sa ok. 

Nu skulle vi lämna Vespan men snart ringer Hanna igen och säger att hon sett och pratat med pappan utanför biljettkontoret. Hon trodde att han hade förstått och hoppades att han skulle stryka detas namn från listan. Vi bestämde oss för att se om även vi kunde hitta honom vilket vi gjorde och med hjälp av en helt underbar kille, också flykting, som tolkade kunde vi förklara att vi erbjöd oss betala biljetterna om bara de stannade. Ok sa han. Också med ledsen blick. 

  
Nu är det ju inte så här att pappan följer med och samsover med mamman direkt. Han får återgå till att sova i lägret på grusplanen och mamman får fortsätta sova i en babysäng. Detta är inte Sverige, som Athena sa. Inte ens en madrass kunde frambringas. Här tar man på och bäddar in barnen i många klädlager, här är över 37 grader feber. En grekisk sjuksköterska uttryckte sin frustration över att de inte kan göra mer. Att det var pinsamt. Vi sa att vi tyckte de gör vad de kan. 

Här är det lätt att tänka fel. Att skuldbelägga, tycka en massa och lägga vår svenska standard som en mall. Både Kim och jag har lärt oss att tänka om. Att ha förståelse för att det liksom inte går att trolla. Vi upplever båda att alla gör vad de kan med vad de har. Att inte se och förstå det blir bara nedvärderande, arrogant och trist. 

Så här ser situationen ut, i många länder. För många människor. Vi har det sjukt bra i Sverige. Det dem har på Leros är hjärtat på rätt plats. De försöker lösa saker. De bryr sig. Och det räcker långt. 

Vad gäller den lille pojkens situation vet nog ingen vad som hänt riktigt. Kanske är det som MSF läkare sa, att han är i chock. Att han redan varit i chock i magen. Kanske är det ngn medfödd sjukdom. Kanske är han deprimerad. Det kändes nästan så. Vi har gjort vad vi kunnat, barnläkaren gör vad han kan. Vi får avvakta. Hanna kommer uppdatera oss. 

Igår köpte vi en massa bindor och skor och underkläder i ”kinaaffären”. Den drivs av två kineser (man och fru)… ni vet de som sa swimming no goodie 😂… De prutade själva ner 1 euro per sak och kläderna vi skulle ha köpt till oss själva fick vi gratis! 😄 (Ni kan inte fatta hur äckligt kläderna vi haft varje dag luktar- urin, svett, sopor och fläckar av div kroppsvärskor….) 

   
   
Vi torkar oss i ansiktet med armbågar och underarmar. Flyktingarna lever i det. Barnen plaskar i vattnet utanför toaletterna.

        

  
  
En äldre man kom med sin 35 år gamle förståndshandikappade son. Han hade behov av dygnet runt vård och detta kunde inte tillgodoses i förvaret. En av de engelska volontärerna kände extra starkt för denna man och Kim föreslog att vi skulle försöka ordna ett hotellrum till honom. Polisen gjorde vad de kunde för att prioritera hans fall och så fort vi fått hans papper kunde Björnar och Kim fixa rummet, köra honom dit, köpa blöjor och mediciner. En av våra resväskor vi hade med oss passade bra nu! 😊 Polisen gjorde precis som i fallet med familjen med den sjuka bebisen sitt yttersta för att hjälpa. 

Vi har under denna vecka träffat så otroligt många snälla, generösa, söta, omtänksamma, roliga, knasiga, hjälpsamma människor. Både volontärer, poliser, lokala invånare och flyktingar. Även Frontex som jobbar i hamnen med registrering har ett stort hjärta. Alla har verkligen det! Trots den aldrig sinande utan snarare ökande strömmen av flyktingar, trots misären, trots sina begränsade resurser. TACK ALLA för att vi fått vara med en stund. Och TACK ALLA som ger oss pengar så att vi kan hjälpa. ❤️❤️❤️

Mycket av pengarna finns kvar, otroligt nog! Trots allt vi gjort! På ön önskar man att vi inte soenderar allt nu, att de kan komma till oss när det behövs. Hanna kommer vara vår länk på ön och vi har största förtroende för henne. Hon kommer få en liten summa som hon kan ha när något speciellt behöver fixas. Annars väntar vi på att de förhoppningsvis får klartecken att renovera en byggnad snart. Det kommer behövas massa resurser och även om kommunen och staten står för större saker behövs vi till ”småsaker”. En tvättstuga tex! Ett kvinno- och barnrum etc. 💗 

Vi har faktiskt pratat med en kille, Adam, från Rädda Barnen om att bygga ett litet hus till kvinnor för att de ska kunna byta om, ta av sina huvudbonader osv. Att kunna byta bindor! Kan ni tänka er det tjejer?! Att aldrig kunna göra detta ostört?! Adam hade redan denna planen på gång och höll på att bygga små hus men husen kostar… Vi erbjöd oss att betala för ett om vi kunde få det garanterat till kvinnor. Han tyckte det lät intressant så nu har jag hans email och ska kontakta honom när vi är hemma. 👍😃 
  
  
Kim var rädd att tappa bort listorna och jag anfölls av mygg… 😄 

   
    
Nu ska vi vila lite på flygplatsen. Så här såg det ut vid lägret när vi åkte. Det finns inte plats i lägrena utan de får sova på gatan. 350st ska komma nu. Strömmen av flyktingar ökar på Leros. Det kommer fler och fler mindre barn och desperationen ökar nu när Ryssland dessutom bombar. Detta tar inte slut nu.

  

Stor kram! ❤️

Avslutar med bilder på vackra Leros! 

   
   
  
  

Annonser

En reaktion på ”Sista dagen.

  1. yvonne staerck-weille

    Strålande flickor! Ni åker hem med mycket i bagaget. En gång ute ni kommer att vilja fara igen. Välkomna hem och ni har gjort något mycket gott. jag har läst, naturligtvis reagerar jag på det medicinska, jamen så här…;) och ja tuffa omständigheter. Härligt att ni är nöjda med er insats. Även om man vill mer o mer o mer…Kram!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s