En tuff dag. 

Ok, så det blir ett inlägg ikväll trots allt. Anledningen till vår nuvarande frustration och matthet är att vi varit ledsna. Ledsna över att inte kunna hjälpa. 

I eftermiddags runt 12 kom en båt från Farmakonisi. Många barn, små barn. Bl.a en pojke på 4 månader. Omedelbart såg jag att ngt inte var rätt. Han var slö, slapp och svarade dåligt på stimuli. Ögonen rullade, slöts, öppnades omvartannat. Munnen vidöppen. Föräldrarna kunde ingen engelska alls men med hjälp av en tolk fick vi veta att det var första barnet och att han hade blivit omskuren för fem dagar sedan. Vi tog upp honom och tog av honom blöjan för att se om han kissat. Rumpan och pungen hade blöjeksem av värsta sort, sprickor i huden osv. Han hade fruktansvärt ont men att rengöra detta var nödvändigt. Frontex som alltid är på plats var väldigt hjälpsamma och eftersom bebisen var så slö ringde man ambulans. Inte ambulans som i Sverige utan en grekisk sådan. Jag satt med pojken och mamman tittade ut. Ut på ett land hon inte sett tidigare. Väl framme är det svårt att kommunicera. Jag kan inte arabiska eller grekiska. Ingen kan engelska mer än hjälpligt. Man tror att pojkens besvär beror på blöjeksemen. Det tror inte jag. Jag frågar om vi kan få tvätta honom ordentligt vilket vi fick. Kunde inte få varmvatten. Smörjde med Inotyol och bad sedan om att få bära honom i handduken tillbaka till lägret. Väl där har ju kvinnans man inte kommit än, han är kvar i hamnen. Jag försöker få mamman att förstå att hon ska amma mkt och vila. Går sådär. Lägger ut en tjock filt på en skitig äcklig madrass. Den är iaf mjuk. Bebisen är fortfarande slö. Ammar lite ointresserat. Dehydrerad? Hjärnskakning? Polio? Ingen aning, men ngt är fel. 

 Går ut och plockar sopor med Hannas pappa. Inväntar de nya och städar i förrådet. Lägger om stora brännskador på en man ur lägret som bränt sig på båtmotorn. Hela rumpan och delar av benet är brända. 

 
Sen kommer de från hamnen. Mannen. Alla andra. Listan på alla som vill ha hjälp av oss blir lång. 

Mamman till bebisen tar kontakt via en flykting som kan engelska. Han är otroligt hjälpsam, duktig och mjuk. Han berättar för Kim lite senare att han slutade vara rädd för saker när hans bästa vän dog i hans knä av skottskador i huvudet. Kim grät, han gav en näsduk. Borde vara tvärtom sa Kim. 

Mamman berättar att bebisen inte vill amma alls längre. Pappan säger att den verkar ”yr”. Återigen går vi de 700 meterna till sjukhuset. Får samma besked-att allt är ok. Via telefon. Jag står på mig. Blir så arg inombords. Arg över att det varit så annorlunda hemma. Arg över så mycket. Ber Kim ta över, jag är för arg. Ringer MSF för att höra när de kommer. I morgonem säger han, MSF tolk alltså. De ringer mig då. 

Problemet är att jag inte är säker på att ungen klarar natten. Tar en paus. Gråter och svär lite. Går tillbaka. Nu ska bebisen stanna över natten. Med mamman. Oklart varför. Ingen läkare kommer förrän dagen därpå. Kl 09 ska jag möta en tolk från UNHCR på sjukhuset för uppföljning. Jag kramar mamman hårt och hon kramar tillbaka. 

Vi går och äter. Kim och jag. Tar två glas vin och gråter massor. För att det är så jävla orättvist. Pappan i förvaret vet fortfarande inget. Mamman är ensam på sjukhuset utan ngn att prata med, utan att kunna göra sig förstådd. Militären som bestämde ikväll förbjöd att hon fick sällskap. Det fanns ju folk på sjukhuset menade han. 

Vi samlade ihop oss, återvände och smög in till mamman och bebisen på sjukhuset. Tog en saturation, 99%, skönt. Han var vaken. Låg och tittade lite. Ni vet så som en bebis gör när de ligger och fixar själva. Kändes ok. Mamman sov. I en barnsäng hade hon krupit upp.   Nu avvaktar vi. Återvänder i morgonbitti. Vi har gjort vad vi kan.

På sjukhuset finns nu även en man som blivit svårt misshandlad av militären på Farmakonisi. I trapporna hos hamnpolisen sitter män fast med handbojor, troligtvis pga att de varit smugglare-åtminstone verkat vara det. I avvaktan på utredning förs de till Kos. Enl källor unviker smugglarna att själva köra båtarna, och ngn måste ju styra. Den som sitter vid ratten måste sedan utredas. Lyxflykting Jimmy?!

Dagen har varit full av omläggningar, medicininköp och bedömningar. 

  
 Apotekarna är grymt duktiga och hjälpsamma. Vi får dessutom alltid tandkräm, specifikt till oss, i minituber. Undrar om de ser ngt vi missar…. 😱

En fantastiskt positiv nyhet är att MSF kommer vara stationerade här på ön from i morgon!!! Underbart! 😃 Skönt för dem att slippa flänga runt och skönt för Leros. 

Vi har i nuläget en fundering på att investera i en liten bil som volontärerna kan ha. Att hämta saker i förråd, köra sjuka/gamla flyktingar, att köra vatten till hamnen mm görs idag med hyrbil. Vi funderar. 2000 euro tror Björnar (norrmannen som bor här) att vi kan hitta en bil för. Han har lovat att hitta en rosa åt oss i så fall… 😄

Vi har också under dagen pratat med Aftonbladet och Sydsvenskan (Malmö City). Aftonbladet gjorde en ok tolkning. Känns skoj med publiciteten. 

God natt på er! Var tacksamma över den fantastiska barnsjukvård vi har i Sverige! ❤️

KRAM

Advertisements

En reaktion på ”En tuff dag. 

  1. Theres

    Vilken insats ni gör. Jag blir så fruktansvärt ledsen när jag läser vilken verklighet dessa människor lever i. Ingen ska behöva sitta med sitt lilla sjuka barn i knät på en båt över Medelhavet och vara helt utlämnad. Mitt hjärta gråter. Har skickat en slant till er. Inte mycket. Känns hopplöst. Men tänker, kanske det ändå kan gå till något som vara viktigt för någon. Stor kram till er!! ❤️

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s