Så många känslor

Det kommer och går så många olika tankar och känslor om det vi gör och om det som händer. 

Känsla nr 1: 

När jag i förrgårkväll följde mammor med sina barn till den villa där de kan sova fick jag en av dessa känslor. En obehaglig sådan. Dessa människorna vet ingenting om var de ska. Vad vi har för plan. De gör vad vi säger och är helt utlämnade till vår goda vilja. De delas upp i mammor och barn/pappor och män.  De ska ta med sin packning. De förstår inte språket. De har nummer på händerna. En oro ligger i luften, trötta barn. Det har hänt förr. Denna gången och på denna plats vill vi väl. Vi delar upp familjerna för att vi måste, inte för att vi vill. Vi numrerar med bläckpenna, vi tatuerar inte. Vi har goda avsikter. VI vet detta. De gör inte de. De delar upp sig för att inte med säkerhet veta vad som händer och när de ses igen. De är sårbara och så utlämnade till vår goda vilja och detta känns obehagligt. 

  
Känsla nr 2. 

De är så tacksamma. Alla. Tackar. Hela tiden. För strumpor. Pennor. Bananer. Jag är extremt avig till den känsla som uppstår när 20 barn samlas och får pixiböcker. När föräldrarna niger och bugar. Jag vill hjälpa men jag vill inte leka hjälte. Svårt att beskriva men jag försöker tänka att jag gör detta för dem, inte för mig. Bilderna vi tar är inga ”titta på mig, jag är så god” selfies. De är ren information om vad vi gör. För att ni ska se och veta. 

Känsla nr 3: 

Det blir svårare och svårare att stå ut med främlingsfientlighet. Jag blir så j-la arg. Det är så otroligt fel, alla tankar vi har om denna grupp människor som flyr. Jag säger inte att det inte finns trista typer bland flyktingar, jag säger inte att alla flyktingar är goda. De är precis som oss, en blandning! Med EN stor skillnad, bakgrunden. Den lilla flickan som höll för öronen när en ballong smällde tex. 

Om Jimmy Åkesson och hans anhängare bara kunde förstå vilka förhoppningar dessa människor har. Om att få jobb, om att kunna få ett hem. Glädjen i dessa unga killars ögon när de säger att de kan lite engelska så ”nog ska de kunna jobba”. När de packar sina ryggsäckar och med stora steg fulla av förhoppningar åker mot Aten har de inte en aning om hur svårt vi gör det för dem. Att integreras. Att jobba. Att behålla sitt människovärde.

 Vellingeföräldrar: VAR INTE RÄDDA! Möt dessa människor med kärlek och ge dem hopp. Snälla. 

Denna familj har en 7 år gammal flicka som har ngt hcp. Hon kan inte gå. Kan inte svälja fast föda. Hon kan inte prata. Varje gång hon ska äta måste hon ta en laxerande supp. När jag träffade dem hade de en sådan kvar. De undrade om vi kunde fixa fler för de vågade inte ge henna denna sista utan att veta. 

Förstår ni den känslan? Av att inte veta om och när man köpa sitt barns livsviktiga medicin? Av att vara inlåsta utan att kunna lösa sina problem. Jag gör det inte. 

Vi köpte medicinen, stora blöjor och flytande vitaminer för barn. Pappan och morbrodern fick nya skor eftersom de måste bära henne hela vägen. Hanna kom med massor av svensk barnmat och gröt, smoothies osv. De fick en ryggsäck. En sovsäck.

Flickan kunde däremot skratta, de var så glada att deras flicka skrattade. För hon hörde. Förmodligen sina föräldrars lättnad. 

När jag tittade till dem satt mannen och provade de nya skorna, storlek 42. De var alldeles för små. Men frun sa ”det är ok”. Nä, sa jag, inte ok! Vi fixar nya! Han hade tom snörat av den för att få ner foten. Nu satt han och snörade den igen i totalt beckmörker. Jag kunde lysa med min I-phone. Jag kommer aldrig glömma denna underbara familj. Inte ett ord engelska, en svårt sjuk dotter. Inpackade i ett mörkt rum som luktade urin. Men sådan glädje, humor, värme. Fan ta ngn om de behandlar dessa människor illa. Ursäkta språket. 

    
 
Ytterliggare en bild på mobiler. Det är inte lyxflyktingar bara för att de har mobiler. Det är nya tider. De tar lika många foton av oss som vi tar av dem. Selfie är ett begrepp på alla språk. Återigen, se till hur ni själv packat om ni gav er iväg. 

 
Bild från lägret. 

  
Bild från förvaret. Skottske Dimitri underhåller barnen när föräldrarna sover. Underbar man. 

   
 
Biljetten till mamman med sina fyra barn blev köpt av oss idag. Nästan 300 euros. 

TACK för att ni ger pengar! Utan er hade vi inte kunnat hjälpa på detta sätt. ❤️🌷❤️ 

Nu ger jag mig iväg, det kom nya flyktingar i natt och de fick massförpackade chokladcroissanter. Volontärer har brett mackor och nu ska köpa yoghurt. 

KRAMAR Nathalie och Kim 💗

Advertisements

En reaktion på ”Så många känslor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s